”Han slängde sig fram och räddade mitt liv”

30 augusti 2015…Mitt på dagen skjuts och huggs en man ihjäl på Rinkeby torg…13 november….ung man dödas med tio skott vid Ica Supermarket i Akalla…19 januari 2016…15-årig pojke mördas…
Den som gör en arkivsökning har inte svårt att hitta hemska nyheter från ett förhållandevis litet område i nordvästra Stockholm.
Förra fredagen var det dags igen. Två bröder jagades in i köket på Mynta café i Rinkeby och sköts med automatgevär.
Nej, det är inte en scen ur Snabba cash, det är verklighet, imamen Hussein Fara från Islamiska kulturcentret skulle vid minnesstunden två dagar senare från scenen i Rinkebyskolans aula berätta att pojkarnas mamma chockades svårt av beskedet och kördes till sjukhus i ambulans.
En av bröderna hade bara dagar tidigare i ett samtal med en kommunal tjänsteman sagt att han ville delta i ett projekt för att lämna kriminalitet, men ett möte hann aldrig arrangeras.
Varför blev de två pojkarna, som knappt hann bli vuxna, ihjälskjutna?
Vissa säger att det finns kopplingar till tidigare mord. Andra att det var en banal trafikincident som ledde till att vapnen plockades fram. Åter andra pratar om något gammalt rån.
Kanske kommer vi så småningom att få veta.

Järvafältet, detta stora naturområde som sträcker sig genom Solnas, Sundbybergs, Stockholms, Sollentunas och Järfällas kommuner, var mellan 1905 och 1970 reserverat som militärt övningsfält.
Men försvaret drog sig tillbaka och miljonprogrammet ryckte fram och nya samhällen sköt i höjden: Rinkeby, Tensta, Husby, Hjulsta, Kista, Akalla.
Här bor numera cirka 87 000 människor, 3,9 procent av Stockholms läns befolkning. Ett län som förra året drabbades av 27 fall av dödligt våld. I elva av fallen var gärningsman eller offer hemmahörande i någon av Järvas förorter.
Det innebär att 40 procent av morden och dråpen och annat våld med dödlig utgång i Stockholms huvudstad hade kopplingar hit.
I år har det varit något lugnare, vilket inte hindrar att listan adderats med ytterligare sex mord. Hittills.
Var tionde fall av dödligt våld i Sverige går på ett eller annat sätt att knyta till Järva.

Går utvecklingen att vända?
Anders Göranzon, chef för Fenix, en grupp poliser som våren 2014 tillsattes för att försöka göra någonting åt den grova kriminaliteten i Järva, har lyckats tidigare.
Han var en av de ansvariga för det fleråriga arbetet med att rensa upp i Södertälje, vilket ledde till att ett nätverk sprängdes, långa fängelsestraff, däribland livstid, och en befolkning som känner sig tryggare.
– Det är inte ologiskt att tänka att det kommer att ske fler mord. När jag började som polis för 24 år sedan kom vapnen från inbrott och från stölder ur militära förråd. Nu går det att helt lagligt att köpa vapen i vissa forna öststater.

Gruppen, 30 poliser, ”vi har schemalagd tjänstgöring och jobbar när det behövs”, huserar i ett oansenligt kontorsområde i Solna. Inga uniformer, flera av de unga männen är moderiktigt klädda, vapenskåp, skottsäkra västar, datorer.
– Visst gör vi viss nytta. Men det är poliserna ute på fältet, i linjeverksamheten samt den vanliga utredaren av brott som är de egentliga hjältarna.
Göranzon, själv uppvuxen i Rinkeby, säger att tröskeln har sjunkit. Kränkthet, antagonism mellan gäng, affärer som gått snett…uppgörelserna följer nästan alltid samma mönster.
Knarket är centralt. Mest cannabis och kokain. Men även heroin har börjat dyka upp.
– Man ska komma ihåg att det här är extrema områden. Och de sätter sig inte. Det kommer nya grupper med sin speciella problematik. Samtidigt som de fattigaste av dem som redan finns här blir kvar. De som kommer in på arbetsmarknaden och börjar tjäna pengar flyttar.
Så vad kan polisen göra? Få bort förebilderna. De som har kommit sig upp i den kriminella hierarkin. De som har pengar, status, snygga bilar.
Om ledarna sys in börjar de ofta väldigt hierarkiskt uppbyggda kriminella att vackla. Då kan förbättringar ske.
Lätt är det inte. Polisen bedömer att det finns 500 – 700 brottsaktiva individer i Järva. De tillhör i någon mån samhället, i varje fall när det handlar om att söka sjukvård, ansöka om bidrag eller ställa sig i bostadskö, men som i allt väsentligt lever sina liv i en parallell tillvaro med egna regler.

Vissa ägnar sig åt våld, andra åt ekonomisk brottslighet, åter andra åt inbrott och stölder. ”Vi måste sätta tryck på de olika nivåerna”.
– Vi samarbetar med andra myndigheter. Men det är ett samarbete som kan utvecklas. Kronofogden, ekobrottsmyndigheten, socialtjänsten, tillsammans blir vi effektivare.
– Framgången är avhängig om vi kan få till ett bättre samarbete med andra myndigheter, mellan de olika enheterna inom polisen och att vi lyckas bygga upp ett bättre förtroende mellan polis och invånare.
Vapenlagarna har skärpts. Har det gett effekt?
– Det var välkommet att så skedde. Men jag skulle önska att de som åkte fast med vapen anhölls, häktades och skickades direkt till fängelse. Så länge de sitter inne kan de inte ställa till med elände på gator och torg. Det skulle också skicka ut en signal till andra.
I en färsk rapport har Brottsförebyggande rådet utvärderat Fenix-insatsen. Den är i vissa bemärkelser en framgång. Lägenhetsinbrott och personrån har minskat. Målvaktsbilar har beslagtagits. Det har skett en markant ökning av ingripanden då narkotika överlåts.
Men ordningsproblemen upplevs ännu som stora och intervjuade poliser upplever sin arbetsmiljö som sämre.
Allt börjar och slutar med knarket. ”Om vi får bukt med narkotikaförsäljningen kommer det inte heller finnas anledning att bära vapen”.

Mohamed Nuur, ordförande för socialdemokraterna i Tensta, 25 år gammal, kom från Somalia som femåring, blå dunjacka som värmer i blåsten och kylan på Rinkebystråket.
Det har gått två dygn sedan de senaste morden och han har en halvtimmes rast från jobbet som barnskötare.

Butiker har slagit igen, men ett av skyltfönstren bär löften om någon form av framtid: ”Här öppnar snart en ny, spännande verksamhet”.
– Det var tufft här i orten redan då jag var tonåring. Många slagsmål. Men nu kommer vapnen fram direkt. Skillnaden är stor.
Mohamed Nuur tittar på blomsterhavet och de utbrända ljusen utanför caféet. Fönstren har täckts över med skyddspapper för att hindra insyn. På dörren en lapp. ”Våra tankar går till de två männen som dog och deras familjer”.
Han kom hem vid 21.30-tiden förra fredagen. Mobilen låg i ett annat rum och pep hela tiden. Till slut sa hans hustru åt honom att gå och kolla vad det handlade om.
– Jag frös till is då jag fick veta vad som hade hänt. Var det en nära vän som hade dött? Någon i min familj?
Han började ringa runt. Ja, han kände de döda bröderna en smula. Deras äldre bror har engagerat sig mot våld.
Det har för övrigt även Mohamed Nuur gjort. Det var han som tog initiativet till att samordningsminister Ibrahim Baylan för några veckor sedan kom ut till Järva för att diskutera dödskjutningarna.
Lokala politiker delades upp i grupper. Invånare i orten sökte sig till kulturhuset Tensta träff och fick ställa frågor. Ministern lovade att tillsätta en samordnare mot segregation i 15 utsatta områden i landet.
Samordnaren, ännu inte utsedd, Baylan hoppas att den saken ska vara ordnad före jul, ska koordinera insatser mot fattigdom, segregation och kriminalitet.
– Det är bra. Och inrikesministers Ygemans förslag om snabba rättegångar för dem som ertappas med vapen på sig är bra. Men det räcker inte. Det tar tid innan allt detta är på plats.
– Vi måste backa tiden tio år och fråga oss vad vi gjorde rätt då som har blivit fel nu. Vapentillförseln till landet måste kartläggas. Gängledarna måste punktmarkeras. Knarket måste bort.
Samma analys som polisen Göranzon har gjort, med andra ord. Samma analys som i princip alla som är något så när insatta i problemen gör. Men denne unge fritidspolitiker har även andra perspektiv.

Rinkebystråket, nyligen uppfräschat av Familjebostäder, lokaler har byggts om, nya trottoarer har lagts, påminner om en sömning småstad denna måndag. En och annan kvinna i slöja med småbarn går förbi, någon pensionär tar sikte på Medborgarkontoret, en medelålders man, av allt att döma påtänd, ställer sig nära oss och blänger misstänksamt.
Lyftkranar sträcker sig som stelfrusna giraffer mot himlen, optimistiska påminnelser om att 600 nya bostäder ska byggas och att en hel del befintliga lägenheter byggs om. Expansion! Minskat energibehov med upp till 50 procent! Gångbanor och träd!
Mohamed Nuur talar snabbt och ivrigt. Mobilen ringer. Journalister söker honom.
– Jag känner ungdomarna här. De som skjuter och blir skjutna är barndomsvänner som har vänt sig mot varandra.
Nu, efter de senaste morden, tycker han sig ha märkt en positiv kraft. Folk har fått nog. ”En pappa sa att de här mördarna förstör inte bara för offrens familjer, de förstör för oss alla”.
– Vi måste ta till vara invånarnas energi. Den får inte ebba ut. Jag vill se långsiktiga insatser för att stödja den. Öronmärkta pengar till stadsdelen. Stöd till föräldrar. Stöd till killar som vill lämna kriminaliteten.

Går utvecklingen att vända?
Carolina Sinisalo, 40 år gammal, uppvuxen i Rinkeby, numera boende i Akalla, tror att det kommer att bli sämre innan det blir bättre.

Vi träffas i Kista galleria. Välmående butiker. Shopping. Stressade it-konsulter, webbdesigners och spelutvecklare på väg till eller från jobben i byggnader som bär namn som Kista Tower för att få i sig en snabb lunch. Järvafältets stolthet, Sveriges Silicon valley.
Hon och hennes man hade just landat i Las Vegas och checkat in på hotellet då styvsonen ringde och mardrömmen exploderade och tillvaron förlorade sina konturer.
Det var den 19 januari i år och Carolina Sinisalos 15-årige son Robin hade skjutits ihjäl. Hans fyra år äldre bror Alejandro kämpade för sitt liv.
– Personalen på hotellet var fantastisk. De hjälpte oss på alla vis. Två dagar senare var vi hemma.
Länge var det ovisst om Alejandro skulle överleva de fyra skotten. Men det gjorde han. Förlamad från midjan och nedåt, rullstolsburen.
Tidigare jobbade Carolina Sinisalo inom hemtjänsten. Nu är hon hemma och tar hand om sonen. ”Som tur är jobbar min man och kan försörja oss”.
Lätt har det inte varit, men livet går vidare. Hon har startat organisationen ”Fuck våldet”. Föreläst i skolor. Även politiker i stadshuset har velat lyssna.
– Det handlar om att sprida ett budskap. Lägg ner våldet. Våldet löser inte ungdomarnas problem.
Rösten är sorgsen, orden bestämda. Hon slutade räkna det dödliga våldet då offren var 16 till antalet. ”Våra barn ska inte reduceras till siffror”.
– Vi kan inte vänta på att politikerna börjar agera. Vi invånare måste ta tag i det här själva. Morden sker helt öppet i dag. Min son dödades mitt på dagen utanför en skola. De senaste morden var på ett café där det satt andra gäster.
Förutsättningar, säger hon, saknas inte. Det finns kärlek i Järvafältets förorter. Ungdomarna engagerar sig i projekt. Skapar musik. Det finns tjejforum och kvinnosatsningar. Machokultur och patriarkat utmanas. Föräldrar tar ansvar.
– Jag kommer aldrig att sluta kämpa. Den dagen det har gått två år utan att ett barn mördas i Sverige är jag nöjd.

Mordet på Robin är inte löst. Få av morden i denna del av Stockholm klaras upp. De som vet någonting pratar inte gärna med polisen. Vittnen vänder sig bort. Av rädsla, av misstänksamhet mot myndigheter, av båda dessa och ytterligare anledningar.
Det råder, berättar människor jag träffar och som vill anonyma, en tystnadskultur. Rädsla för kriminella gäng. Rädsla för droghandeln. Rädsla för vapen. Utöver hundratals yrkeskriminella finns även ett inte oansenligt antal ungdomar som kastar sten på poliser, ägnar sig åt småbrottslighet och skapar olust.
Runt borden på Café Romeo sitter grupper av män. Ingen vill prata. Intervjuer avböjs, vänligt men bestämt.
De tycks fördriva hela dagarna här och ja, arbetslösheten är hög. Eller rättare sagt: på pappret är den inte särskilt mycket värre än i Stockholm i sin helhet. Men den som tittar bortom ”aktivitetsbaserad utredning”, ”praktiskt basår”, ”stöd och matchning” och allt vad Arbetsförmedlingens program heter upptäcker att antalet förvärsarbetande vuxna är runt 60 procent. 20 procentenheter lägre än genomsnittet i Stockholm
Ria worldvide money transfer upplyser om att dollarn gått ner 16 öre och matbutiken lockar med entrecote för 49, 99 kronor kilot. På Ica vid Medborgarplatsen på söder kostade detta kött mellan 289 och 400 spänn i torsdags. Det går inte helt att utesluta att de två butikerna har olika leverantörer.
För några år sedan flyttade stadsdelsförvaltningen från Rinkeby till Kista.
Per Granhällen, som i jeans och kavaj mer ser ut som en copywriter på en reklambyrå än kommunal tjänsteman, säger att det vore vettigt att flytta tillbaka en del av verksamheten. ”Komma närmare medborgarna”.
Säkerheten i stadsdelsförvaltningens entré påminner om Rosenbads och ungdomar står i en lång kö i förhoppning om att få något av de jullovsjobb som kommunen har ordnat.
Vi slår oss ner i ett sammanträdesrum. Detta är krisrummet, upplyser Granhällen. Egen telefonlinje, det ska gå att kommunicera med omvärlden även om växeln brakar samman.

Jag föreställer mig att den här sortens James Bond-lösningar är från före mobilens tid.
Granhällen, stadsdelsförvaltningens säkerhetsstrateg och brottsförebyggare, ser något trött och sliten ut, men så har han också jobbat dag och natt sedan morden.
Krisorganisationen var aktiverad redan någon timme efter att skotten hade fallit. Medborgarvärdar var snart på plats. Ungdomens hus kontaktades och öppnades. Det gällde att få bort kidsen från avspärrningarna.
Så där fortsatte det under helgen. Dialog med moskéerna och somaliska riksförbundet. Samtal med polisen. En diakon från Svenska kyrkan anlände till minneshögstunden. Det gjorde även krisstödjare.
För att vara en del av Stockholm som inte sällan i alarmistiska tongångar beskrivs som bortom räddning tycks myndigheter och civilsamhälle snabbt kunna mobilisera och göra viktiga insatser.
Vad kan – eller rättare sagt, måste – då göras på sikt?
– Utanförskapet måste brytas. Arbetslösheten måste ner. Eleverna måste gå ur skolan med godkända betyg.
Skolorna, denna viktiga välfärdsinstitution, är ett kapitel för sig. Ett tiotal kommunala skolor har lagt ner de senaste åren. Nästan hälften av dem låg på Järvafältet. Den viktigaste orsaken är att föräldrar i dessa förorter placerar sina barn i skolor i andra stadsdelar.
Och undra på det. Tidigare i år beslöt Stockholm stad att stänga Tensta gymnasium sedan skolinspektionen i en mycket kritisk rapport påpekat att det rådde kaos under lektioner, att elever tagit makten och att lärare gett upp.
Men gymnasiet har återuppstått och erbjuder språkinstruktion för elever som nyligen kommit till Sverige. Verksamheten ska expandera, så fort ”skolbyggnadens ventilationssystem har renoverats”.
Granhällen, kriminolog i grunden, ger inte upp. ”Människor som börjar jobba här flyttar snart eller blir kvar länge. Själv har jag varit här i 17 år”.
– Civilsamhället är starkt härute. Organisationerna är starka. En ny polisstation ska öppnas och områdespoliser rekryteras. Det finns positiva tendenser.

Går utvecklingen att vända?
– Jag fick kritik då jag på ett möte med invånarna sa att jag inte skulle flytta tillbaka till Rinkeby med mina barn.
Mia Päärni, socialdemokratisk ordförande i Rinkeby-Kista stadsdelsnämnd, säger att hon förstår att vissa blev upprörda över hennes ord, men hon ångrar sig inte.
Hon växte upp i Rinkeby med en ensamstående mamma. Pengar hade de inte. Förorten var segregerad, men det har blivit sämre.
Åren gick, Mia Päärni utbildade sig, flyttade till Kista. En medelålders ekonomichef med en hel del åsikter.
Jag frågar om hon tycker att hon har gjort en klassresa. Ja, svarar hon något tvekande och dröjande, det har jag väl.
– Vad händer med människor som växer upp i ett samhälle som fungerar dåligt och som alla utomstående tycker är dåligt?
Mia Päärni ställer liksom frågan till sig själv och svarar. ”Kulturen som gror skapar en hårdhet. En skyddsmekanism. Vi mot alla andra”.
Hon talar snabbt, engagerat. Mycket måste göras. Mycket går att göra. Men det går inte att vänta.
Arbetsmarknaden! Kommunen gör en hel del, men det går att göra mer. Flytta ut någon förvaltning. Försök locka privata arbetsgivare.
Stöd till föräldrarna! De mest utsatta, vissa av dem har psykiska problem, behöver mer hjälp än vad de får i dag.
Polisen! De kriminella ska gås hårt åt. Den öppna droghandeln måste bekämpas. Men polisen behöver också hjälp och stöd, inte minst lagtekniskt.
Skolorna! De kommunala skolorna behöver hjälp. Inte minst måste skolor i andra delar av staden ta ett större ansvar.
Samma lösningar som alla andra jag pratar med nämner. Så enkelt är det. Så självklart är det. Så svårt är det.
– Samhället har dragit sig undan Rinkeby. Här är skolresultaten som sämst och misären som störst.
Bygg bostadsrätter och radhus i orten! Andra delar av staden måste ta ett större ansvar och ordna fram fler hyresrätter. Som det är nu blir de fattigaste kvar i Rinkeby utan någon möjlighet att etablera sig annorstädes. Folk som lyckas arbeta sig till lite pengar drar.
Den journalistiska bevakningen av Järva, fortsätter hon, lämnar en hel del övrigt att önska. Varför kommer reportrarna bara ut när det har hänt någonting eländigt? De här problemen har funnits länge, varför ställs inte makthavare mot väggen?
Kritiken är rimlig. De stora mediehusen, som i allt väsentligt är placerade i Stockholm, älskar att åka till Göteborg och Malmö och göra långa socialreportage om utsatthet och våld och slum och ställa frågor och kräva svar.
Huvudstadens segregation tenderar att hamna i en märklig medieskugga.
– Varför ser ni inte de bakomliggande problemen? Varför lyfter ni aldrig det som är bra?
– Möjligheterna finns. Engagemanget är fantastiskt. Föreningarna bultar av liv. Jag har träffat nattvandrande mammor som imponerar. De tar fighten med kriminella och med stöddiga tonåringar.
– Dessutom har Järvafältets förorter ett fantastiskt läge. T-bana, bussar, nära till natur.
Ojämlikheten är dubbel. Det handlar om såväl klass som etnicitet. Men hopplös, anser Mia Päärni, är situationen inte.

Går utvecklingen att vända?
Det första skottet snuddade en tatuering på Alejandros hals.
Han och Robin stod ute och rökte och hade någon sekund tidigare hållit upp dörren för en man som visade sig vara maskerad och beväpnad.
Robin vräkte sig fram för att skydda sin bror, blev skjuten i huvudet. När hans huvud slog i marken vibrerade hela kroppen och livet rann långsamt ur honom i en blodpöl som bara blev större och större.
Alejandro sprang, gärningsmannen rusade efter, tre skott utanför Akallaskolan, lekande barn blev vittnen.
Robins syster satsar sedan tragedin allt på skolan. Hon säger att hon pluggar för två, sig själv och sin döde bror.
Och Alejandro? Han har bestämt sig för att utbilda sig, skaffa ett jobb och slå sig in i landslaget i rullstolsrugby.
– Det har varit ett förjävligt år. Men jag har bestämt mig för att vända det här till någonting positivt. Bli en bättre människa.
På sin bror tänker han varje dag. Om allt det fina de hade tillsammans.
– Han slängde sig fram och räddade mitt liv. Det tänker jag på hela tiden.
Musiken är viktig. På sitt rum sätter han på en låtslinga på ipaden och börjar rappa. Om mörkret, om känslor av hämnd, om fyra skott i kroppen.
Men här finns även någonting annat.
”Jag försöker att tänka positivt för jag har fått en andra chans.
Min broder i himlen du hedras och en dag vi förenas.
Fuck våldet, mannen”.

NYHETSKRÖNIKÖR