Här är Strömsunds
enda polispatrull

Publicerades 1 oktober 2016

STRÖMSUNDEn enda patrull i en kommun som till ytan är lika stor som Skåne.
Är det denna orimliga situation som är poliskrisens kärna?

För tre veckor sedan besökte fotograf Peter Wixtröm och jag Jämtland för att skildra hur det kan gå när den lokala journalistiken lägger ner sina redaktioner ute i samhällena och ersätts av rasistiska konspirationssajter.
Fjällsjö Nyheter, ett lokalt Avpixlat, berättade att ensamkommande flyktingpojkar i samhället Backe trakasserade tonårsflickor sexuellt.

Storyn spred sig över hela landet via sociala medier och utlöste vrede, men Sverige Radio granskade den och kunde efter intervjuer med polis och rektor konstatera att den inte var sann.
Fjällsjö Nyheter gör anspråk att vara en nyhetsförmedlare som vilken som helst, vilket inte hindrade att Nordfront, en nazistisk portal som nyligen beskrev en dödsmisshandel i Helsingfors som högerextremister misstänks för som ”en tillrättavisning”, tog över sajtens utgivning samma dag som Aftonbladets reportage publicerades.
Under besöket träffade vi bland andra Jonny Jonsson, polis i Strömsund, som berättade om den oro som sprider sig i en glesbygd som överges av såväl landsortsjournalistiken som polisen.
Utvecklingen är ett hotande samhällsproblem och för några dagar sedan återvände Wixtröm och jag för att berätta historien om en polisstation med knappa resurser.

Bara en polisstation

Från flygplatsen i Östersund är det en dryg timmes bilfärd till Strömsund och skyltar som lockar med allt från Ösjömyrarnas naturreservat till bilbingo svischar förbi.
På sin långa resa från fjäll till kust stannar de vilda älvarna upp och vilar en stund i stora sjöar som här och där ersätter all denna skog som Sverige så ofta består av.
Vid Ströms vattudal, Sveriges 12:e största sjö, tillhörande Ångermanälvens avrinningsområde, är vi framme vid centralorten i den nordligaste av Jämtlands åtta kommuner. Hösten har anlänt sedan vi var här senast, löven skiftar i färg och Jonny Jonsson utvecklar sina tankar från det förra mötet.
– Jag har jobbat som polis sedan 2010. Då var vi 12-13 poliser och hade stationer i Strömsund, Gäddede i fjällen och i Hoting.
Men folk gick i pension och ingen sökte de utlysta tjänsterna och i dag finns endast stationen i Strömsund kvar. Där arbetar 6-7 poliser. En sårbar liten organisation som får problem så fort någon är sjuk eller föräldraledig.
Hur ser det ut på Södermalm i Stockholm, där jag själv bor? På en bråkdel av Strömsunds 106 kvadratmil stora yta arbetar cirka 240 poliser, varav runt 100 i yttre tjänst.
Jo, jag vet att jämförelsen inte är rättvis. Södermalm skulle med sina drygt 130 000 invånare kvala in som Sveriges femte största stad. I Strömsund kommun bor drygt 11 000 människor.
Storstäderna har grov organiserad brottslighet att bekämpa i en helt annan utsträckning än glesbygden. Lägg till krogkoncentration, turister, världsberömda rockstjärnor på besök och allt vad det nu är.
Huvudstadspolisen har dessutom att skydda statsledningen, hovet och utländska dignitärer. Det är derbyn i fotboll, bilar som sätts i brand i förorter och demonstrationer.
Med allt detta sagt: skillnaden på polisiär vardag och polisiär vardag är avsevärd.

”Förlorar lokal förankring”

Strömsund har en förmiddagspatrull i tjänst. Enstaka dagar i veckan även en kvällspatrull. Resten av tiden är det polisen i Östersund som gäller. Det kan ta flera timmar innan ordningsmakten når fram.

Konsekvenserna? Jonsson suckar.
– Vi förlorar en del av den lokala förankringen och får svårare att arbeta brottsförebyggande. Folk slutar höra av sig. Det finns en risk för att människor börjar ta lagen i egna händer.
Poliserna kämpar på så gott det går. Bostadsinbrott skapar oro och Jonsson och hans kollegor uppmuntrar till grannsamverkan. Gör iakttagelser, rapportera till polisen, hjälp varandra.
Strömsund har förhållandevis låg kriminalitet. De senaste fem åren har antalet anmälningar legat på cirka 800. Förra årets siffra slutade på 720.
Betyder det att brottsligheten i denna del av Sverige sjunker? Eller har den reducerade polisnärvaron lett till färre anmälningar? Den frågan är inte helt enkel att svara på.
En sak är dock klar – en av fördelarna med att befinna sig på fältet är att poliser då och då även upptäcker begångna eller pågående brott.
Det är för övrigt inte så att grov kriminalitet uteslutande drabbar storstäderna. I helgen var det en allvarlig knivskärning utanför en av krogarna i Strömsund. Och mordförsöket på en imam år 2012 – torpeden var utskickat av regimen i Uzbekistan – ledde till rubriker i hela landet.
Rikspressens intresse väcktes även då några flyktingflickor för några månader slog larm om att de blivit beskjutna. Ingen patrull ryckte ut. Vad som gick snett undersöks för närvarande av internutredare.
Har detta polisiära fiasko någonting med den stora omorganisationen att göra?
– Jag tror inte det. Det är naturligtvis prio ett att rycka ut på skottlossning och naturligtvis borde en patrull ha åkt på detta. Men jag kan inte svara på vad som gick snett, säger Jonny Jonsson.
I onsdags åtalades en man för grovt olaga hot mot flickorna. Ytterligare en  man för att ha misshandlat en av dem.  Han är för övrigt den person som pekades ut som ansvarig för Fjällsjö nyheter innan Nordfront tog över.
Sammanslagningen av 21 polismyndigheter till en märks inte så mycket i dessa trakter. Eller jo, regionledningscentralen i Östersund har flyttat till Umeå och det har hänt att operatörer utan geografisk koll har skickat patruller till fel län.
Men glesbygdspolisens problem handlar i allt väsentligt om andra saker än den stora reformen.
– Vi måste kunna garantera att vi kommer inom en viss tid. Invånarna har rätt att känna att de kan lita på oss. Jag är inte helt säker på att vi klarar uppdraget för närvarande, säger Jonsson.
A och O är att Strömsund får fler poliser. Kanske stavas lösningen glesbygdstillägg. Och Jonsson anser att polisens uppdrag måste renodlas. Därför är det bra att anställa civila. De kan göra en del av jobbet.
Han har tveklöst en poäng. Det är inte klokt att den enda tjänstgörande patrullen kan tvingas lägga en hel arbetsdag på att fånga in några vildkatter som far illa.

”Finns fördelar med nya organisationen”

Gruppchef Jimmy Evans visar oss runt i den vackra byggnaden som har blivit polisstation. Den restes 1909 av Hammerdals tingslag och fungerade som domstol i nästan 100 år innan den som så många andra tingsrätter lades ner.
Under några veckor kommer här i och för sig huvudförhandlingar än en gång att hållas, men det beror på att tingsrätten i Östersund renoveras.
Vi får åka med en stund med eftermiddagens patrull. Thomas Bergström, uppvuxen i Strömsund, och Emma Sjöblom, inlånad under ett år från Östersund.

Två norrlänningar som inte verkar vara den sortens personer som överdriver eller skriver gnälliga debattartiklar om hur dum rikspolischef Dan Eliasson är, men när jag frågar dem hur de upplever utvecklingen så blir svaret mer dramatiskt än vad jag hade förväntat mig.
– Skrämmande.
– Folk betalar skatt och har rätt att förvänta sig en service. Vi märker på människor att de är besvikna. De ger inte oss skulden, men de vill se oss mer på fältet, säger Thomas.
Emma inflikar:
– Ledningen i Stockholm kunde ha visat större ödmjukhet och lyssnat mer på oss poliser. Men vi ska komma ihåg att det finns fördelar med den nya organisationen. Som när vi i förra veckan var på utryckning 12 mil över länsgränsen.

Fram tills för några år sedan hade inte en patrull rätt att köra in i angränsande län hur som helst. En bisarr ordning. Numera är det mindre enfaldigt. Den patrull som är närmast åker. Oavsett vilken sida av gränsen det handlar om.
Jag sitter i polisbilens baksäte. Det tycks inte finnas någon början och något slut på avstånden på dessa vägar. Skogarna pågår och pågår, röda hus med vita knutar, små byar, knaster på polisradion, men det är en lugn dag på jobbet.
– Vi skulle behöva en fast grupp på åtta poliser. Så vi klarar löningshelger och event.
– Det är skadligt att vi är så få. Vi vill vara ute och träffa folk. Kunna göra kontroller av hastigheter och nykterhet.
De släpper av Wixtröm och mig och fortsätter sin patrullering över vidderna.

Skrev brev till Ygeman

Stora ljusblå bokstäver på tegelfasaden berättar att vi efter att ha snurrat runt lite i samhället har hittat till kommunhuset. Straejmien tjielte, som Strömsund kommun heter på sydsamiska i svarta bokstäver på en mindre skylt.
Göran Bergström, stor, bullrig och vänlig, vitt hår, sextioplussare, tar emot utanför entrén.
Han är socialdemokratiskt kommunalråd med inriktning på näringslivsfrågor – ”Fast det där är inte så jävla noga, i ett mindre samhälle blir man något slags politiskt allt i allo” – och väckte nyligen nationell uppmärksamhet efter att ha samlat ett 20-tal kommunalråd och i ett brev till inrikesminister Anders Ygeman påpekade att polisens avstånd till medborgarna i Norrlands inland ökar.
Politikerna ville göra regeringen uppmärksam på till exempel att det under sommaren funnits sammanlagt en patrull på ett område från Arvidsjaur till Östersund, en sträcka på nästan 50 mil.
Eller som det uttrycks i brevets sista stycke:
”Vi finner nuvarande förhållanden som oacceptabla. Sveriges inland med glesbygd måste värderas lika som stad och kustbygd med genomtänkta beslut och åtgärder”.
– Det tog skruv, säger ett påtagligt nöjt kommunalråd då vi slår oss ner i besöksfåtöljerna i tjänsterummet.
– Både från poliser i hela landet och från politiker fick vi reaktioner. Den 3 oktober ska vi först träffa Ygeman och sedan på eftermiddagen Justitieutskottet.

Bergström vet vad det innebär att vara polis. Han examinerades 1975 och började inom tunnelbanepolisen. Sedan blev det piketen, livvaktsgruppen och en sväng på Säpo.
– Jag hade 800 övertidstimmar första året efter mordet på Olof Palme. Det var en utredning som kunde ha sköts bättre.

På väggen hänger fotografier. Bergström och kungen. Bergström och Nelson Mandela. Bergström och Finlands tidigare president Martti Ahtisaari. Personer som han har arbetat med.
Och så bilden på en grupp han ingick i som bildades av FN år 2007 för att gripa Nuon Chea, chefsideolog och vice generalsekreterare för Röda Khmererna, en förbrytarregim som bär ansvaret för att två miljoner människor dog i Kambodja på 1970-talet.
Uppdraget gick vägen och för ett par år sedan dömdes Nuon Ceha till livstids fängelse att den FN-stödda krigsbrottsdomstolen i Kambodja.
– Men till slut längtade jag hem till Strömsund. Jag har varit gift i tre decennier, men jag och min fru hade bara bott ihop i fem år.
Bergström blev kriminalkommissarie i samhället han kommer från.
– Jag har brunnit för att åstadkomma ett närmare nordiskt polissamarbete. Här uppe bryr sig ingen om vilken sida av den svensk-norska gränsen de befinner sig på. Vi skulle ha mycket att tjäna på att ha patruller med en norsk och en svensk polis som kan jobba på båda sidor. Ygeman har lovat att det kommer ett lagförslag nästa år.
Det ena gav det andra och sedan 2014 är Bergström tjänstledig från polischefjobbet och politiker på heltid.

Den uppretade norrländska delegationen kommer att framföra diverse krav till Ygeman och Justitieutskottet. Bättre polisbemanning. Mer lokalt inflytande i rekryteringsprocessen. Större fokus på vardagsbrotten.
Och varför finns det inte hyfsade förutsättningar för delpension? Det är ju bättre att en rutinerad polis med årtiondens yrkeserfarenhet går ner på halvtid än slutar helt.
Göran Bergström gestikulerar med armarna, kommer för ett ögonblick av sig, men har snart fått upp farten igen.
– Vi poliser måste lägga allt jävla gnäll bakom oss. Vi ska känna stolthet över yrket. Men för att kunna göra det måste vi få bättre möjligheter att värna befolkningen.
Kanske är det just detta som är den svenska polisens största problem. En tynande lokal förankring.