Dömdes för mord
på sin vän – nu
kan han få resning

publicerad 26 augusti 2017

Esa Teittinen dömdes till 15 års fängelse för att ha dränkt sin vän i ett badkar.
Trots att ingen vet hur mannen dog, trots att tekniska bevis saknas, trots att det enda vittnet visade sig vara mytoman.
I fredags lämnade Esa in en resningsansökan till Högsta domstolen.
Jag skulle bli förvånad om han inte får en ny chans. Morddomen är nämligen mycket svag.

text: Oisín Cantwell foto: Urban Andersson/Magnus Wennman

NORRTÄLJEElstängslet utanför den höga muren runt Norrtäljeanstalten är en dyster påminnelse om 2004 års misslyckande.
Tre män backade med bil genom fängelseporten och sågade med motorkap upp det dåvarande stängslet och fritog några av landets farligaste fångar.
Moderatledaren Fredrik Reinfeldt krävde justitieminister Thomas Bodströms avgång, kvällspressens löpsedlar skrek, debattprogram och morgonsoffor fylldes av ledarskribenter, kolumnister och annat löst folk inom tyckonomin.
Men rymlingarna var snart infångade, lugnet lade sig och Norrtälje, en av sju anstalter i Sverige med högsta säkerhetsklass, byggde ny mur och smällde upp ett elstängsel.

Fotograf Urban Andersson och jag måste ha diverse tillstånd utfärdade för att få komma på besök, metalldetektorer ska passeras, presslegitimationer lämnas in hos vakten som vore de någon form av pant, tunga dörrar låses upp och slår igen bakom oss i ödsliga korridorer.
Det klickar till bakom oss då en kriminalvårdare låser in oss i besöksrummet och Esa Teittinen, en stor karl med fast handslag och intensiv blick, puttar en låda fylld med dokument över bordet.
Han säger att han är oskyldig. Det säger många dömda mördare. Kriminalhistorien lär oss att några av dem har talat sanning. Kriminalhistorien lär oss även att de flesta av dem ljuger.
Och att skilja den ena sorten från den andra är inte alltid helt lätt.
Men denna berättelse handlar inte om huruvida Teittinen är skyldig eller ej utan om hur stark bevisningen i målet är, vilket strängt taget är en helt annan fråga.

Så låt oss titta närmare på vad det 15-åriga straffet handlar om.
Esa Teittinen lärde känna Bengt, vi kan kalla honom så, då de satt i fängelse tillsammans i början på 2000-talet.
– Det var en gammal alkoholiserad man. De yngre killarna försökte utnyttja honom. Han skulle köpa cigg åt dem och uträtta ärenden. Jag tog hand om honom, säger Esa.
Något år senare muckade de båda. Bengt föll snabbt tillbaka i gamla vanor och söp dagarna i ända i sin femrumslägenhet i Solna, inte sällan tillsammans med övriga lokala parkbänksfyllon.
Det såg ofta för jävligt ut i hemmet. Esa fortsatte att hjälpa sin vän. Och förmådde Lisa, en kvinna han var bekant med och som egentligen heter någonting annat, att mot en slant då och då städa.
Vid 13-tiden den 14 december 2009 ringde hon Esa. Hon hade åkt hem till Bengt för att plocka undan flaskor och skura golv, men denne öppnade inte dörren.
Esa, betrodd med nyckel, kom dit en stund senare och låste upp.
– Det luktade fruktansvärt. Bengt låg i sängen. Nedbajsad. Torkat blod i pannan. Han sa att han hade ramlat i köket.
Esa hade någon månad tidigare tagit med Bengt på en resa till Tallinn. Kompisen hade passat på att köpa backar med 80-procentig vodka. Det hårda supandet hade accelererat ytterligare.
Han hjälpte den 70-årige mannen ut i badrummet för att raka och tvätta av honom. Lisa öppnade fönster och bäddade rent.
Bengt hade med sig en av spritflaskorna ut i badrummet. Han drack lite. Ville bada. Vatten tappades upp. När han satt sig i badkaret lämnade vännen lägenheten för att gå till apoteket och köpa medel för att stoppa diarrén.

Så lyder i varje fall Esas berättelse. Två domstolar skulle senare dra slutsatsen att händelseförloppet var väsentligt annorlunda.
– När jag kommit några hundra meter på vägen ringde Lisa och sa att jag var tvungen att komma tillbaka. Hon sa att Bengt satt i badkaret utan vare sig puls eller andning.
Klockan var då 15.08. Esa vände tillbaka och konstaterade att Lisa hade rätt. Klockan 15.23 ringde han enligt förundersökningen SOS Alarm.
Femton minuter som skulle komma att få betydelse.
Sjuksköterskan på larmcentralen instruerade Esa att inleda hjärt- och lungräddning. Tillsammans med Lisa försökte han få upp Bengt ur badkaret. Men han var för tung. I stället tömde de, på order av sköterskan, badkaret.
Några minuter senare anlände först brandmän och något senare ambulanspersonal och två läkare. Bengt var död.
De tyckte att det var någonting skumt med Esas och Lisas berättelse om vad de gjorde i lägenheten och kontaktade polisen. En patrull ryckte ut.
– Polisen höll ett kortare förhör. Sen frågade de om jag behövde hjälp av psykolog och åkte därifrån.
Inga tekniker kom till platsen. Ingen brottsplatsundersökning gjordes. Misstanken om att Bengt hade mördats uppstod nämligen först en vecka senare.

Då hittades ett testamente i ett köksskåp i lägenheten. Bengt ville att Esa skulle få det som var över efter att de två döttrarna fått sin arvslott.
Den trasige gamle mannen var långt ifrån rik som ett troll, men då bostadsrättsfemman var såld och skulder avdragna återstod runt två miljoner att fördela.
Kunde det vara så att Bengt blev mördad? Mördad av en man som var ute efter pengarna?
Testamentet upprättades sommaren 2009 av Nils, en jurist och läkare som Esa kände sedan tidigare. Det hände att han hjälpte Nils med dennes affärer i Baltikum. Det var han som introducerade Nils för Bengt.
Nils kallades till förhör och gav så konstiga och motstridiga uppgifter att han anhölls som misstänkt för mord. Även Esa och Lisa frihetsberövades.
Utredarnas tes var att Nils tipsat de två andra om testamentet och att trion tillsammans dödade Bengt.
Men de häktade nekade. Och i januari släpptes de. Nils avskrevs från utredningen.
Några månader senare, den 19 mars 2010, häktades Esa och Lisa igen. Nya bevis påstods ha framkommit. Bland annat hade en rekonstruktion av dödsfallet gjorts.
I förhör efter förhör nekade de. Esa sa att han inte kände till testamentet. Lisa vidhöll att Bengt måste ha dött av sjukdom.
Men i det elfte och näst sista förhöret ändrar hon sig. Esa ska, precis innan han ringde SOS Alarm, ha erkänt för henne att han hade dränkt sin vän.
Ett erkännande som, skulle det visa sig, kom till under omständigheter som lämnar en hel del övrigt att önska.

Åklagare Åke Olsson ansåg sig ha tillräckligt på fötter för åtal. Rättsläkaren hade dragit slutsatsen att mannen troligen dog av drunkning och det fanns ett vittne som pekade ut Esa som mördare.
Tingsrätten dömde Esa till 13 års fängelse. Han sparkade sitt juridiska biträde och anlitade stjärnadvokaten Björn Hurtig till hovrätten. Det bar sig inte bättre än att straffet skärptes till 15 år.
Hovrättens dom är intressant. Det konstaterades att rättsläkare inte kunnat fastställa någon säker dödsorsak, men omständigheterna i övrigt övertygade domstolen om att Bengt drunknade.
Nästa fråga att ta ställning till var om mannen blev dränkt. På den punkten stod Esas och Lisas ord mot varandra.
Domstolen köpte kvinnans förklaring till varför hon inte sa som det var från början. Esa hade hotat henne. Dessutom hade hon vidhållit sin senare version under ett par förhör samt under rättegången.
Till saken hör även att hon inte kände Esa närmare, vilket fick domstolen att dra den originella slutsatsen att hon inte hade anledning att falskeligen ange honom för brott.
Att det endast finns två möjliga gärningsmän och att hovrätten fäste större tilltro till hennes version än hans gjorde att den åtalade så här långt in i hovrättens resonemang låg mycket dåligt till.
Men att grunda en fällande dom på att det inte tycks finnas någon alternativ gärningsman räcker sällan. Det har Högsta domstolen slagit fast i ett annat rättsfall.
Hovrätten höll dock med tingsrätten om att det finns ytterligare omständigheter som talade för Esas skuld.

Några av de indicier som underrätten nämnde var att det enligt Lisa tog tid innan Esa slog larm, att han lät väldigt lugn i samtalet med SOS, att han hade dålig ekonomi och att han hade arbetat ihop med juristen som upprättade testamentet.
Omständigheter som kan se bestickande ut. Men hela målet står och faller med att Bengt verkligen drunknade. I stämningsansökans gärningsbeskrivning skriver åklagaren att Teittinen uppsåtligen dödade sin vän ”genom att trycka ned XX:s huvud så att andningsvägarna kommit under vattnet då han befunnit sig i badkaret”.
Om Bengt dött av annan anledning har han inte blivit dränkt. Och då faller åklagarens påstående om hur mordet gick till ihop som ett korthus.
Vilket leder fram till en avgörande fråga: Var det verkligen bevisat att den gamle mannen drunknade?
Två av domarna, rättens ordförande, hovrättsråd Kerstin Elserth, och en nämndeman tyckte inte det.
De ville fria Esa och påpekade bland annat att det inte finns någon konstaterad dödsorsak. Rättsläkaren hade inte kunnat utesluta att Bengt dog av lunginflammation, hjärtinfarkt eller den aktningsvärda promillehalten 3,4.

Den skiljaktiga duon hade ytterligare invändningar. De ansåg att rekonstruktionen från badkaret var ett värdelöst bevis. Det enda hovrätten hade fått se var två stillbilder från en film med en påklädd figurant som inte hade samma kroppsbyggnad som den avlidne.
Även Lisas vittnesmål ifrågasattes. Hon hade själv varit misstänkt i målet och kunde därför ha motiv att beljuga Esa. En självklar invändning, kan tyckas.
Under tingsrätten kom det dessutom fram att hon pekat ut honom först efter det att förhörsledaren lögnaktigt påstått att han hade angett henne.
Och hade Esa verkligen hotat Lisa? I det enda avlyssnade samtal mellan dem som finns med i förundersökningen framfördes inga hot.
Hovrättsrådet och nämndemannen konstaterades avslutningsvis att det ”är svårt att förstå” varför han skulle erkänna brott för henne. Hennes spontana reaktion då hon ringde honom efter att ha hittat Bertil var att han hade fått en hjärtinfarkt. Det hade varit mycket slugare att spinna vidare på hjärtat än att plötsligt medge mord.
Sammanfattningsvis: de skiljaktiga satte flera frågetecken rörande dödsorsaken och Lisas utpekande. Det vill säga de två omständigheter som bevisningen bygger på.

Men vad hjälpte det. Två juristdomare, varav en var en pensionär som på grund av personalbrist gjorde tillfällig comeback, och en nämndeman ansåg att det var bevisat bortom rimligt tvivel att Esa gjort sig skyldig till mord.
Den åtalade fälldes med minsta möjliga marginal, rösterna 3–2.
Esa och advokat Hurtig gav sig emellertid inte. 2014 lämnades en resningsansökan in till Högsta domstolen. De hade ett trumfkort. Pekka Karhunen, professor i rättsmedicin och en av nordens ledande experter på dödsfall på grund av drunkning, hade granskat fallet och funnit att den troligaste dödsorsaken var alkoholförgiftning.
Men juristerna lät sig inte imponeras. Avslaget var synnerligen kortfattat: ”Esa Teittinen har inte visat några omständigheter som kan föranleda resning i målet”.
– När Högsta domstolen fick in vår resningsansökan begärde justitieråden att riksåklagaren skulle förklara sig. I det läget var jag säker på resning, säger advokat Hurtig i dag.
– Men så blev det inte. En mycket svag dom stod sig. För mig råder det ingen tvekan om att Esa är feldömd.
Sedan HD gjort tummen ner har ytterligare en professor i rättsmedicin, Anders Eriksson, tittat på materialet. Han drog samma slutsats som Karhunen. Bengt söp ihjäl sig.
Samtliga tre experter som granskat dödsfallet har med andra ord kommit fram till att det inte var bevisat att mannen drunknade.

Åke Olsson, åklagaren som väckte åtalet, säger i dag:
– Det är ganska många år sedan jag höll i det här ärendet och jag minns inte detaljerna. Men jag kommer ihåg att jag funderade över hur jag skulle göra, det var inget solklart fall.
Men om du inte var säker så ska du ju enligt lag inte väcka åtal?
– Efter att ha analyserat situationen noggrant kom jag fram till att jag kunde förvänta mig fällande dom. Och då är jag skyldig att väcka åtal.
Augusti 2017. Marko Tuhkanen, som en gång i världen vann silver i brottning i tungvikt i junior-sm, har ett handslag som försiktigt uttryckt kan beskrivas som rejält.
Han är sedan länge advokat med säte i Haparanda, men det är i en hotellobby i centrala Stockholm vi träffas.
Tuhkanen är i huvudstaden för att justera de sista detaljerna i den nya resningsansökan som han om några dagar å Esas vägnar lämnar in.
Joy Rahman, Sture Bergwall och Kaj Linna är uppmärksammade fall som har en sak gemensam:
Det är viktiga journalistiska insatser som har lett till att dessa felaktigt dömda personer har fått upprättelse.

Detta ärende är annorlunda. Visserligen har såväl TV 4 som Dagens Nyheter gjort gedigna granskningar av fallet, men om även denna morddom rivs upp är det i allt väsentligt advokat Tuhkanens förtjänst.
Denne advokat var tidigare bisittare till Hasse Aaro i TV 4:s ”Brottsplats Sverige”. Det var genom den rollen han först kom i kontakt med Teittenen. Den mordömde skrev ett långt brev till honom.
Han säger att han har lagt ner omkring 400 timmar på ärendet. Det motsvarar två månaders oavlönat heltidsarbete. Vad är det som driver honom?
– Jag är hundraprocentigt övertygad om att Esa är oskyldig och vill inte leva i ett land där en så här svag dom är möjlig. Vi kan inte tillåta att beviskraven är så låga. Det plågar mig.
Esa saknar inte kriminalitet i bagaget. I Sverige har han avtjänat straff för grov misshandel. I Finland för bland annat grov misshandel, människorov och ”dråp under förmildrande omständigheter”, sedan han skjutit ihjäl en person i samband med ett överfall hos hans föräldrar.
Tror du att denna bakgrund har haft betydelse för den fällande domen?
– Jag är övertygad om att den tidigare brottsligheten är avgörande. Du eller jag hade aldrig dömts på dessa grunder.

Resningsansökan, inlämnad i går, innehåller tre väsentliga beståndsdelar.
1. Dödsorsak.
Hovrätten ansåg att den betydande förekomsten av vatten i mun och magsäck, förekomsten av vatten i kilbenshålan (som finns bakom ögat) samt den blodfattiga mjälten var tre omständigheter som tillsammans ledde till att det inte rådde något ”rimligt tvivel om att han har drunknat”.
Men Pekka Karhunen, professorn i rättsmedicin som gjorde en analys till den första resningsansökan, har med hjälp av nya vetenskapliga rön och modernare och bättre undersökningsmetoder än tidigare gått igenom obduktionsrapporten än en gång.
Han är inte det minsta imponerad av hovrättens konklusion:
”Förutom att det medicinskt sett är fullständigt omöjligt att offret under ett snabbt dränkande i badkar skulle hinna svälja 0,8 liter vatten ner i magen, visar inget av de beskrivna medicinska fynden på grundval av nuvarande rättsmedicinsk forskningsbaserad kunskap att XX har drunknat”, skriver han i analysens slutsats.
Annorlunda uttryckt: professorn tycker inte att någon omständigheterna som övertygar hovrätten håller.
Mest sannolikt, anser professorn, är att Bengt fått ett sjukdomsanfall och svalt vatten då han förlorade medvetandet.
Ännu en gång har en expert ifrågasatt själva förutsättningen för fällande dom för mord i detta fall, att mannen drunknade.

2. Lisas trovärdighet.
Tuhkanen har noggrant gått igenom vad hon har sagt under förundersökningen. I resningen visar han att hon ändrar uppgifter i snart sagt varenda förhör. Hon lägger till och drar ifrån och snurrar gång på gång till det.
Mest anmärkningsvärt är ett förhör som polisen gjorde med Lisas dåvarande sambo. Han förklarade för utredarna att Lisa sagt till honom att hon arbetade på Älvsjömässan. Varje morgon väckte han henne klockan sju för att hon inte skulle försova sig. När hon kom hem från jobbet berättade hon ofta målande om hur arbetsdagen hade varit.
Men då polisen frågade Lisa om hennes arbete erkände hon att hon hade ljugit för sambon. Hon hade inte jobbat på mässan.
”Jag älskar honom”, var hennes enda förklaring till att hon diktade ihop sitt yrkesliv.
Det är svårt att dra någon annan slutsats än att vittnet som spelade en så avgörande roll för utgången av målet är av allt att döma en mytoman.
Att Lisas lögner inte kom fram under rättegången kan tyckas vara märkligt. Förklaringen är att Esas advokat i tingsrätten var så övertygad om att klienten skulle frias – det fanns ju ingen dödsorsak! – att han struntade i att korsförhöra henne.
Det var ett allvarligt misstag. När sedan Hurtig tog över till förhandlingen i hovrätten var det för sent. Numera spelas vittnesmål från tingsrätten upp i nästa instans och kompletterande förhör tillåts sällan.
Tuhkanen har försökt få tag på Lisa. Även jag har försökt. Men hon svarar inte i telefon.

3. En analys genomförd av den pensionerade kriminalteknikern Jan Olsson.
Han påpekar att en utdragen dödskamp till följd av dränkning borde ha resulterat i vatten som skvätte på väggar, samt möjligen märken av händer på väggar eller draperi och skador på offer och gärningsman.
Men väggarna var torra då räddningspersonal kom till platsen och det finns inga tecken över huvud taget på strid på liv och död.
Olsson påpekar även att badrumsdörren stod öppen och att Lisa rimligen borde ha hört någonting om tumult uppstod. Men det gjorde hon inte.
Advokater säger alltid att bevisningen är för svag. De hävdar alltid att deras klienter är oskyldiga. Det ingår i en advokats dna att larma och göra sig till och deras retorik bör inte alltid tas på alltför stort allvar.
Men i detta fall är bristerna uppseendeväckande. Det finns ingen brottsplatsundersökning. Hur Bengt dog vet ingen. Det som finns är ett vittne som pekade ut Esa först efter att polisen lurade i henne att han angett henne.
Att majoriteten i hovrätten kom fram till att ett vittne som i månader själv var misstänkt för mord inte hade skäl att lögnaktigt peka ut den åtalade är ytterligare ett smärtsamt exempel på hur svag domen är.
Man behöver ju inte vara Sherlock Holmes för att fatta att Lisa i själva verket i allra högsta grad hade motiv att vittna falskt.
Ett vittne som för övrigt inför sin sambo diktade ihop ett yrkesliv som inte fanns.
Dessutom har de viktiga 15 minuterna från det att Lisa ringde Esa till dess att han slog larm till SOS krympt ihop till två minuter i resningsansökan.

Outgrundliga äro inte sällan Högsta domstolens vägar och det är mycket svårt för en person dömd för mord att få resning, men jag kommer att bli förvånad om inte Esa Teittinen får en ny chans.
Utanför det gallerförsedda fönstret i besöksrummet, bortom en uteplats med ett bord och några stolar, tornar Norrtäljeanstaltens höga, gråa muren hotfullt upp sig.
Esa var säker på att han skulle bli friad i tingsrätt och hovrätt. Numera är han inte säker på någonting. Men han hoppas.
– Jag kände inte till testamentet. Och om jag nu hade gjort det, skulle jag mörda för en miljon?
Han är inte bitter på Lisa. ”Hon lurades in det här. Jag tror inte att hon ville detta”.
Vad har varit värst under de här åren?
Esa börjar gräva i lådan med dokument, fiskar upp ett öppet brev med rubriken ”Angående ett mord som aldrig har hänt”, skrivet av Nils, juristen som upprättade testamentet, en av de personer som nu kämpar för honom, men det är inte det han letar efter utan gräver vidare.
Så hittar han ett fotografi föreställande två äldre personer invid en blomsterprydd kista.
– Det är min mors begravning. Mannen och kvinnan är vänner till henne.
– Just detta har varit det tyngsta under dessa åtta år. Att jag inte fick ta farväl av min döende mamma och vara med om att begrava henne.

NYHETSKRÖNIKÖR