”Hon ringde och frågade hur många fler anfall han kan få innan han dör…”

Publicerades 11 juni 2016

UPPSALA. 17 mars, rättegångsdag 11. Det är en fin vårvinterdag med plusgrader och sol, men om vädret utanför den fönsterlösa rättegångssalen vet kvinnan, häktad sedan förra sommaren, inte mycket.
Ännu ska det dröja tre månader tills hon får beskedet att hon släpps och att hon troligen inte kommer att fällas för att ha försökt mörda sin lille pojke 15 gånger och grovt misshandla honom lika många gånger.

Åklagarna Annika Bokefors och Lena Jansson är framme vid den 13:e av 31 åtalspunkter och trummar tålmodigt vidare.
Bokefors läser högt ur stämningsansökan: ”2 juni 2015 på Akademiska sjukhuset i Uppsala”…”uppsåtligen misshandlat…”….”Genom att täppa för hans luftvägar…”Misshandeln har orsakat vanmakt genom nedsatt andning och syrebrist…”
En väninna till den åtalade kvinnan, som händelsevis arbetar som undersköterska på ett barnsjukhus, kommer in i salen, svär vittneseden och börjar berätta.
– Hur uppfattade du hennes relation med barnet, vill åklagaren veta.
– Hon var duktig på att ta hand om honom. Mycket närhet.
Frågor kommer och går och plötsligt säger vittnet någonting som kan ha betydelse: ”Hon ringde och frågade hur många mer anfall han kan få innan han dör”.

Är det en mamma som är utom sig av oro över sitt barns oförklarliga kramper och andningsstopp som ställer en desperat fråga? Eller är det ännu ett indicium på att kvinnan försökte döda pojken?
Modern har rödgråtna ögon, ansiktet i händerna, ibland tittar hon försiktigt på sin väninna.
Münchausen by proxy, sägs hon lida av. Ett begrepp myntat 1977 av barnläkaren Roy Meadow och som innebär att en förälder hittar på symtom hos sitt barn eller, i svåra fall, åstadkommer dem själv.
Kvinnan och pojken fördes förra sommaren till sjukhus för undersökningar och utredningar efter ett oförklarligt och allvarligt anfall av kramper och andningsstopp. På sjukhuset, mellan den 22 maj och 3 juli 2015, drabbades barnet av ytterligare 30 anfall.
Personalen gjorde till slut en orosanmälan, hon greps.
När allt är sagt och gjort och frågorna besvarade sjunker vittnet ihop på en stol ute i väntsalen.
”Jag grät ingenting därinne”, säger hon till en kompis som har följt med som stöd.

19 april, rättegångsdag 20
Prinsessan Sofia nedkommer med en gosse och kvällstidningarna, som under några dagar har skrivit spaltmeter om att den gamle gangstern Lars-Inge Svartenbrandt avlidit i en lägenhetsbrand, får annat att tänka på.
Journalistiken är rastlös till sin natur och en rättegång som inledningsvis tilldrog sig riksmedias intresse är i princip bortglömd. På åhörarbänkarna sitter en åklagaraspirant och en äldre dam.
Att två reportrar trots allt är på plats beror på att det är en av förhandlingens viktigaste stunder.

Den 1 juli 2015 är det ännu ett par dagar kvar tills kvinnan ska gripas och en film från en inspelningsapparat som används för undersökning av epilepsi ska visas.
Filmvisningen sker bakom stängda dörrar, men innan chefsrådman Erik Brattgård ber oss lämna salen beskriver åklagare Lena Jansson vad rätten kommer att få se.
”Klockan är 20.15, Hon höjer volymen omotiverat på teven och plockar upp pojken. Hon går ut ur bild med honom. Plötsligt mår han mycket sämre. Hon lägger honom och sänker volymen.”
Modern, för dagen klädd i ljus kofta och jeans, kan inte säga så mycket. Hon kommer inte ihåg. Det var så länge sedan. Hon svarar ofta på det sättet.
Det blir irriterat mellan åklagare och försvar. ”Måste alla dessa frågor ställas? Hon minns ju inte”, muttrar advokat Johan Rainer.
På tåget hem från Uppsala bläddrar jag i förundersökningen, tjock som några av forna tiders telefonkataloger staplade på varandra.
Kvinnan har genom åren gjort elva polisanmälningar om allt från sexuellt ofredande och försök till rån till misshandel och stöld av barnvagn. Ingen av dem har resulterat i någonting.
”Förundersökning nedlagd”… ”Brott ej styrkt”… ”Ej spaningsresultat”…
Lärare från skoltiden och socialsekreterare säger i förhör att flickan inte var tillförlitlig. Hon hittade på saker. Och en caféägare berättar att hon gav henne sparken. Det gick inte att ha henne kvar. Hon påstod att allt möjligt drabbade henne på jobbet. Hon hade blivit rånad, fått elstötar, svimmat, händelser som inte verkade ha inträffat.
Allt detta avhandlas under rättegången och är möjligen av betydelse. Åklagarna anser att konstigheterna ger stöd för tesen om Münchausen.

30 maj, rättegångsdag 35
Vi närmar oss slutet, åklagarna är inne på den andra av två dagars plädering.
Men först vittnar en förskollärare som arbetar på dagiset där pojken går. Hon berättar att han ibland fick blåa händer utan att vara kall. Som hade han dålig blodcirkulation.
Kan det trots allt finnas en alternativ förklaring till anfallen?
Åklagarna radar upp indicier: Trots att 30 av 31 anfall inträffade när moder och barn vårdades på sjukhuset har ingen från personalen sett när de börjat. Mamman har hela tiden varit ensam med sitt spädbarn.

Besvärande för kvinnan är, enligt åklagarna, att barnet inte haft ett enda anfall av det slag som inträffade 30 gånger på sjukhus sedan hon greps.
Och hon har gång på gång ändrat sin berättelse. Anpassar hon sin berättelse om anfallen för att få dem att se ut att ha medicinska orsaker?
Münchausen by proxy, fortsätter åklagaren. Nej, meningen var inte att barnet skulle dö. Men då modern var likgiltig för konsekvenserna har hon ändå i juridisk bemärkelse ett uppsåt.
Det yrkas på att kvinnan ska genomgå en stor rättspsykiatrisk undersökning.
Barnets far är på plats. Han lyssnar koncentrerat och antecknar. Han är övertygad om sin sambos oskuld.

1 juni, rättegångsdag 36
30 läkare och 30 sjuksköterskor har vittnat. Nu är vi framme vid huvudförhandlingens sista dag.

Advokat Johan Rainer, som tillsammans med biträdande juristen Nina Löwenhielm har försvarat kvinnan under alla dessa veckor, lägger fram ett antal invändningar för rätten:

1. Pojken har, enligt anhörigas vittnesmål, haft fem-sex kraftiga anfall sedan modern greps.
2. Det finns ingen medicinsk förklaring, hävdar åklagarna. Det finns det visst. Diagnoserna white spells and blue spells, som leder till andningsuppehåll, passar in.
3. Experter har vittnat om att kramperna har varit för starka för att, som åklagarna hävdar, bero på syrebrist.
4. Videofilmen som åklagarna visade bevisar ingenting. Vi ser inte vad som händer.
5. Påståendet att kvinnan var ensam med pojken vid samtliga anfall stämmer inte. Vid sex eller sju tillfällen fanns andra på plats.

Rainer avslutar med att anklaga åklagarna för att driva en häxprocess för att bevisa tesen om Münchausen. Barndomen och intima uppgifter har i onödan lyfts fram.
Har han rätt? Jag har verkligen ingen aning.
Kvinnan förs en sista gång ut mellan häktesvakterna. Sommaren har hunnit bli höst och vinter och sommar igen sedan hon berövades sin frihet.
Om denna människa är oskyldig så befinner hon sig i en mardröm: inte nog med att hennes barn gång på gång har varit nära att dö, hon har dessutom blivit misstänkt och inlåst för att ha försökt mörda honom.

9 juni, beslut från Uppsala tingsrätt
”Dom kommer att meddelas genom att hållas tillgänglig på rättens kansli den 28 juni från klockan 14.00. Det föreligger inte längre skäl att hålla XX häktad. Häktningen av henne hävs”.
Vilka slutsatser går att dra av beskedet? Det är en stark indikation på att domstolen kommer att fria kvinnan antingen helt eller åtminstone från de flesta och allvarligaste åtalspunkterna.
Tingsrättens beslut fastnar av någon anledning på vägen till häktet. Det är advokaten som ringer och berättar att hon omedelbart ska släppas. Hon blev, berättar Johan Rainer, överlycklig.
En mor till tre barn har åter fått sin frihet.

NYHETSKRÖNIKÖR